Igår, dvs 26 oktober, firade mina föräldrar Rubinbröllop! Det är värt att fira. Tänk att det är möjligt att hålla ihop så länge. C och jag har hängt ihop i snart 16 år... bara 24 år kvar, men... Nej, vi som inte är gifta har tydligen ingenting att fira... glömde det... Sambos har inga år att räkna på... kanske är något jag ska fundera över och ta patent på.

Att mamma och pappa har varit gifta i 40 år firade vi alltså igår, men för alla nyfikna kan jag säga att de faktist kände varandra innan bröllopet. Egentligen borde de ha firat 42 år. Jag läste på lite om rubiner och det är faktiskt inte så konstigt att rubinen firas närmast före diamanten i ädelstensbröllopsnamnen. Det är nämligen bara diamanten som är hårdare än rubinen (av ädelstenarna alltså). Den är mycket värdefull och exklusiv, lärde jag mig och att äkta rubiner inte är felfria. Det sista tycker jag är fint - äkta rubiner är inte felfria - alltså tolkar jag det som så, att en till synes felfri rubin kan misstänkas vara oäkta. En oäkta rubin är alltså en liten falsking - detta får mig genast att höja ett varnande flagg. Se upp så att du finner en kille, eller tjej, med fel och brister (kanske inte allt för många) - annars kan du ge dig på att det är en oäkting - en sådan som sviker dig så småningom...

Min slutsats är alltså att mina föräldrar inte är felfria! Skönt! För tänk om de var felfria - hur hade mitt liv sett ut då? Den perfekta familjen med det perfekta livet - allt perfekt och alltid bäst. Det skulle troligtvis ha varit ganska tråkigt liv... eller?

Upp till kamp alla människor med fel och brister - Vi är tydligen värdefulla och exklusiva!